Sverige måste ta kulturarvet på större allvar i en osäker tid

Sverige måste ta kulturarvet på större allvar i en osäker tid

När bomber faller över städer är det alltid människors liv som står i första rummet. Men parallellt pågår en annan, ofta mindre uppmärksammad kamp: striden om ett folks historia, identitet och kulturarv. Förstörelsen av kyrkor, museer, arkiv och bibliotek är aldrig slumpmässig. Den är en del av krigsföringen – ett försök att slå sönder ett samhälles självkänsla, radera dess minne och underminera dess framtidstro. Det var detta som stod i centrum när Blue Shield Sverige den 9 september samlade beslutsfattare, forskare, museichefer, representanter för försvar och totalförsvar samt verksamma inom olika kulturarvsområden till ett seminarium på Medelhavsmuseet i Stockholm.

Huvudtalare var professor Peter G. Stone, president för Blue Shield International och en av världens mest inflytelserika röster när det gäller skydd av kulturarv i kris och konflikt. Hans budskap var lika enkelt som obekvämt: Sverige har kommit långt, men vi är ännu inte redo.

"Det som inte planeras i fredstid kan inte räddas i krig"

Professor Stone påminde om varför skyddet av kulturarv är en fråga som går långt bortom kulturpolitiken. Det handlar om mänskliga rättigheter, internationell humanitär rätt – och om säkerhet. Han pekade på hur systematiska attacker mot kulturarv i Bosnien, Irak, Syrien och nu Ukraina syftar till att förstöra inte bara byggnader och föremål, utan människors känsla av identitet.

En central del av Stones föredrag var vikten av att förbereda sig i tid. ”Det som inte planeras i fredstid kan inte räddas i krig”, betonade han, med tydliga exempel från både framgångsrika och misslyckade insatser internationellt. För honom är det självklart att kulturarvet måste integreras i totalförsvaret, på samma sätt som sjukvård, infrastruktur och livsmedelsförsörjning.

Stone framhöll också det internationella regelverket, särskilt Haagkonventionen från 1954 och dess tilläggsprotokoll, som ett viktigt men outnyttjat verktyg. Blue Shield-symbolen är inte enbart en markering; den kan även användas för att i efterhand identifiera och lagföra ansvariga för attacker mot kulturarv, eftersom sådana angrepp utgör krigsbrott. På samma sätt som Röda Kors-symbolen är en skyddad symbol enligt Genèvekonventionerna och markerar humanitärt skydd i väpnade konflikter, fungerar Blue Shield-symbolen som ett tecken på skydd för kulturegendom enligt Haagkonventionen. Men för att det ska fungera krävs nationell lagstiftning, utbildning och en tydlig struktur för vem som ansvarar för vad.

Ukraina visar både riskerna och möjligheterna

Stones resonemang fick extra tyngd genom vittnesmålet från Olha Sushnikova, museichef i Charkiv. Hon berättade hur hennes region förberett evakueringsplaner redan efter de första striderna 2014, men ändå stod inför enorma svårigheter när fullskaliga ryska angrepp inleddes 2022. Vissa samlingar hann räddas, andra gick förlorade. Hennes främsta budskap till Sverige var att evakuering, skydd och utbildning måste ske innan krisen slår till.

Professor Stone kopplade detta till en bredare insikt: varje kris är unik, men vissa principer gäller alltid. Samarbete mellan stat, civilsamhälle och professionella är avgörande. Tydliga prioriteringar måste göras i förväg – och lokalt engagemang är lika viktigt som nationell styrning.

Sverige famlar mellan ambition och verklighet

I paneldebatten framkom en bild av ett land som vill mycket men ännu inte har alla strukturer på plats. Statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall pekade på att kulturarvet numera förstås som en del av säkerhetspolitiken, men också på svårigheten att veta vad som faktiskt går att förbereda. Riksantikvarieämbetets Eric Fugeläng lyfte behovet av robust samlingsförvaltning och att Sverige kan dra nytta av Blue Shields internationella erfarenheter.

Från Försvarsmakten var budskapet tydligt: kulturarvet kan och bör bli en del av totalförsvarets planering. Kommendör Magnus Lüning efterlyste ett nationellt grepp, jämförbart med hur jämställdhetsfrågan institutionaliserats i militära strukturer genom FN:s resolution 1325. Samtidigt framhöll Jan Nordwall, generalsekreterare för Sveriges Hembygdsförbund, att de lokala volontärernas insats aldrig får underskattas – men att de behöver riktlinjer, stöd och erkännande från staten.

Kulturarvet som motståndskraft

Professor Stone återkom flera gånger till att kulturarvet inte är en ”lyxfråga” i krig. Tvärtom: det är en del av motståndskraften. När museer, kyrkor och bibliotek hålls öppna, när människor får tillgång till sina berättelser och sin historia, stärks viljan att stå emot angrepp. Att skydda kulturarvet är därför inte bara att bevara det för framtiden – det är att försvara samhällets psykologiska uthållighet här och nu.

Sverige måste gå från ord till handling

Efter seminariet står det klart att Sverige har goda förutsättningar men också stora utmaningar. För att verkligen ta ansvar krävs:

• Integration i totalförsvaret. Kulturarvet måste behandlas som en samhällskritisk funktion.

• Förberedelser i fredstid. Evakueringsplaner, lagerlokaler, utbildning och prioriteringslistor kan inte vänta.

• Samverkan. Stat, kommuner, civilsamhälle, försvar och internationella aktörer måste arbeta tillsammans.

• Lagstiftning och ansvar. Tydliga strukturer krävs för att säkerställa att Blue Shield-logotypen och Haagkonventionen kan användas effektivt.

Professor Stone avslutade med en varning: alltför ofta görs samma misstag om och om igen. ”Det finns en skillnad mellan ’lessons learned’ och ’lessons identified’ ”, påminde han. Det räcker inte att notera problemen – man måste också förändra arbetssätten.

Ett vägval för Sverige

Sverige befinner sig nu vid ett vägskäl. Vi kan välja att fortsätta skjuta frågan framför oss, i tron att kulturarvet alltid kommer att finnas där. Eller så kan vi ta ansvar, inspireras av internationella erfarenheter och agera i tid.

Kulturarvet är mer än föremål och byggnader. Det är en spegel av vilka vi är, en resurs för framtiden och en källa till styrka i kris. Att skydda det är att skydda demokratin, identiteten och vår gemensamma mänsklighet.

Frågan är inte om vi har råd att agera – utan om vi har råd att låta bli.

Sverige har länge haft goda förutsättningar men också en tendens att vänta tills krisen knackar på dörren. Låt oss inte upprepa samma misstag här. Kulturarvet är inget vi kan bygga upp igen när det väl är borta.

Det är nu vi avgör om framtida generationer ska ha tillgång till sitt förflutna – eller bara kunna läsa om det i historieböckerna.

Styrelsen för Blue Shield Sverige

Helene Rånlund, Anna-Karin Johansson, Carl L. Thunberg, Lisa Swedberg, Maria Dahlström, Greger Bergvall, Sara Hardselius, Bo Lagerqvist, Luitgard Lööw, Marcus Bengtsson, Thea Winther, Anders Andersson